Här kommer min förlossningsberättelse, bättre sent än aldrig :D

Lillen var ju som sagt
beräknat till den 3é april men jag trodde det skulle dröja ett par dagar till innan det var dags, eftersom att 2é april gick utan att jag kände några större  förändringar (värkar m.m.) och dum som jag var tog jag laxeringsmedel natten mellan  2é och 3é april för att vara säker på att magen var “tom” när det var dags.. Så klockan  07 på morgonen den 3é började värkarna sakta tränga sig fram.. Magknipa och yrsel..
Jag låg och drog mig i 3 timmar med toabesök var 5é minut.. Klockan 09:00 vaknar sambon pga av all springande på toa.. Han frågade om allt var okej  och jag ville inte oroa honom så jag sa att jag mådde prima..

Under de kommande 4 timmarna sprang jag fram och tillbaka in på toa för det tryckte så obehagligt, fortfarande
trodde jag att det var laxeringsmedel som gjorde sitt jobb.. Ni som någon gång har använt er av laxering vet väl hur det känns.. Killen blev genast orolig, Han erbjöd sig att åtminstone ringa förlossningen och rådfråga men
jag avböjde. Ville inte prata med någon eller rådfråga någon, jag visste bättre.. Trodde jag, Jag ville bara lägga
mig och sova trots att smärtan började bli påfrestande. Värkarna kom allt starkare och kl 13:30 ringde jag förlossningen första gången och kvinnan i telefonen tyckte att jag skulle åka in för säker skull.. Jag la på och ignorerade allt.. Gjorde mig frukost, det var allt svårare att få i mig frukosten och var 5é minut sprang jag in på toa, toan blev min bäste vän de närmaste timmarna.. Killen gjorde mej nervös, han var överallt där jag gick pga av oro medans jag tyckte allt var som vanligt.. Hade det inte varit för han hade jag säkert fött hemma för att jag vägrade åka in för att sedan bli hemskickad, Jag har inte tid för sånt helt enkelt!!!. Jag tog istället ett bad och var därinne i en evighet, kort därefter gick vattnet och slemproppen, men fortfarande var jag lika trögfattad. Klockan hinner bli 16:30, Vi åt pommes i sängen, killen sprang och packade väskor och ringde efter skjuts till förlossningen.. Under tiden var jag ganska lugn och mellan värkarna så skojade jag och killen en hel del och tog flummiga bilder .. Nu efterhand förstår jag inte hur jag orkade.. Klockan 17.30 var jag redo att åka in.. Jag orkade helt enkelt inte kämpa emot längre.. Bilresan var intressant… Jag och killen tittade på varann, pussade varann.. Vi visste att livet nu kan förändras efter den här bilresan. Det var så många blandade känslor, ute var det ganska soligt men ett par snöflingor föll lugnt över staden… Killen var bombsäker på att jag skulle föda just den dagen, den 3é april, eftersom att han hade tidigare sett en fjäril..
Efter bilresan gick allting väldigt fort.. Barnmorskan tar emot oss 18:30

Vid den här tiden trodde
jag att jag skulle dö.. Jag kröp in på toa för jag trodde att jag skulle göra på mig, man skulle mäta värkarna men jag kunde inte ligga stilla, jag ville helst bosätta mig på toan.. Först trodde barnmorskan att det var långt kvar och man försökte med lustgas men jag tyckte det var rena skämtet.. Kastade bort detta och bad om riktig smärtlindring.. De skulle hämta narkosläkaren men först ville dem se hur mycket jag hade öppnat.. Det var då som alla blev förvånade. Jag hade öppnat 8,5 och barnmorskan blev väldigt förvånad.. Undersökningen tar tid tycker jag för jag kan inte sitta stilla.. Jag bad killen hämta spypåse och där halvlåg jag och kräktes, ville ha fläkt vatten och allt som fanns, men de hade ingen fläkt de jävlarna,,, En av gångerna slog jag till barnmorskan och killen fick hålla fast min hand.. Barnmorskan kände en gång till knappt 20min senare och konstaterade att jag var helt öppen och att bebisen är på väg.. Man ser svart hår och nu var det bara att krysta., tyvärr hinner dem inte ge mig någon smärtlindring för allt går för fort och bebisen vill ut sa dem, så jag får helt enkelt föda utan bedövning, då höll jag på att få panik--. Jag var inte förbered, plötsligt skall jag börja krysta, med all den smärtan,, är dem helt jävla skruvlösa eller vad är problemet?

Jag låg på sidan och höll killen i handen, han kämpade för att hålla mig lugn och andas rätt..
Jag krystade en gång och kände stark tryck där nere, tryckte andra gången och detkändes hemskt… sedan bestämde jag mej för att nästa tryck skall vara det sista någonsin!! Jag tryckte tredje gången utan att göra ett ljud ifrån mig, lugnt men kraftfull och så var det över.. Klockan var exakt 20:15, den 3é april 2012, Lilla Léon var i världen.. Min Kille skriker med förvånad min: -BABY, VI HAR FÅTT EN SON, VI HAR FÅTT EN SoN!!!! Hans min var obetalbart!
Barnmorskorna m.m. berömde mig för att vara förstföderska och ändå föda så snabbt utan någon medicin, jag var som gjord för att föda barn tyckte dem. Men vad faaan jag hade ju inget val och ingen tålamod heller för den saken skull, ..

Detta var en enorm upplevelse och vi har något alldeles underbar framför oss..Strax efter att Léon var hos oss fick vi smörgås och lite bubbel, under tiden vi åt fick jag en mycket fin present av sambon, ett armband som han vet att jag vill ha., han lät de gravera in texten: för varje hjärtslag” och bara vi två vet vad dessa ord har för  betydelse.
Det blev tre dagar på BB tillsammans med sambon och den nya familjemedlem!

Att föda var faktiskt inte såå illa som jag hade förväntat mig.. Men och andra sidan förväntande jag mig verkligen det värsta.. Typ nära döden upplevelse trodde jag det skulle vara men det var det inte riktigt.. även om man emellanåt ville bara rymma ifrån smärtan! Och som alla säger, det var värt varje smärtan, nu har jag min prins här som jag kan få pussa på precis när jag vill och älska gränslös .. Något som kom utav vår kärlek, var som än händer imorgon vet vi var vår skapelse kom ifrån, den kom av ren kärlek och drömmar <3
Tänk att så litet liv kan förändra hela tillvaron och ge saker och ting en annan mening!
Jag är förbannat stolt och jag ser fram emot resan och utvecklingen :)  önskar oss en feeet LYCKA TILL!!!!♥
--------------------------------------------------------------
Vi steg precis in och man försöker mäta värkarna... Sista bilden på min gravida mage! 

Älskling är i världen... GRAAATTIS på födelsedagen Léon♥

far och son <3



Present från sambon.. älsklingsarmband med gravering texr: "För varje hjärtslag"




Förlossningen I Ord & Bilder!

Allmänt 6 kommentarer
Här kommer min förlossningsberättelse, bättre sent än aldrig :D

Lillen var ju som sagt
beräknat till den 3é april men jag trodde det skulle dröja ett par dagar till innan det var dags, eftersom att 2é april gick utan att jag kände några större  förändringar (värkar m.m.) och dum som jag var tog jag laxeringsmedel natten mellan  2é och 3é april för att vara säker på att magen var “tom” när det var dags.. Så klockan  07 på morgonen den 3é började värkarna sakta tränga sig fram.. Magknipa och yrsel..
Jag låg och drog mig i 3 timmar med toabesök var 5é minut.. Klockan 09:00 vaknar sambon pga av all springande på toa.. Han frågade om allt var okej  och jag ville inte oroa honom så jag sa att jag mådde prima..

Under de kommande 4 timmarna sprang jag fram och tillbaka in på toa för det tryckte så obehagligt, fortfarande
trodde jag att det var laxeringsmedel som gjorde sitt jobb.. Ni som någon gång har använt er av laxering vet väl hur det känns.. Killen blev genast orolig, Han erbjöd sig att åtminstone ringa förlossningen och rådfråga men
jag avböjde. Ville inte prata med någon eller rådfråga någon, jag visste bättre.. Trodde jag, Jag ville bara lägga
mig och sova trots att smärtan började bli påfrestande. Värkarna kom allt starkare och kl 13:30 ringde jag förlossningen första gången och kvinnan i telefonen tyckte att jag skulle åka in för säker skull.. Jag la på och ignorerade allt.. Gjorde mig frukost, det var allt svårare att få i mig frukosten och var 5é minut sprang jag in på toa, toan blev min bäste vän de närmaste timmarna.. Killen gjorde mej nervös, han var överallt där jag gick pga av oro medans jag tyckte allt var som vanligt.. Hade det inte varit för han hade jag säkert fött hemma för att jag vägrade åka in för att sedan bli hemskickad, Jag har inte tid för sånt helt enkelt!!!. Jag tog istället ett bad och var därinne i en evighet, kort därefter gick vattnet och slemproppen, men fortfarande var jag lika trögfattad. Klockan hinner bli 16:30, Vi åt pommes i sängen, killen sprang och packade väskor och ringde efter skjuts till förlossningen.. Under tiden var jag ganska lugn och mellan värkarna så skojade jag och killen en hel del och tog flummiga bilder .. Nu efterhand förstår jag inte hur jag orkade.. Klockan 17.30 var jag redo att åka in.. Jag orkade helt enkelt inte kämpa emot längre.. Bilresan var intressant… Jag och killen tittade på varann, pussade varann.. Vi visste att livet nu kan förändras efter den här bilresan. Det var så många blandade känslor, ute var det ganska soligt men ett par snöflingor föll lugnt över staden… Killen var bombsäker på att jag skulle föda just den dagen, den 3é april, eftersom att han hade tidigare sett en fjäril..
Efter bilresan gick allting väldigt fort.. Barnmorskan tar emot oss 18:30

Vid den här tiden trodde
jag att jag skulle dö.. Jag kröp in på toa för jag trodde att jag skulle göra på mig, man skulle mäta värkarna men jag kunde inte ligga stilla, jag ville helst bosätta mig på toan.. Först trodde barnmorskan att det var långt kvar och man försökte med lustgas men jag tyckte det var rena skämtet.. Kastade bort detta och bad om riktig smärtlindring.. De skulle hämta narkosläkaren men först ville dem se hur mycket jag hade öppnat.. Det var då som alla blev förvånade. Jag hade öppnat 8,5 och barnmorskan blev väldigt förvånad.. Undersökningen tar tid tycker jag för jag kan inte sitta stilla.. Jag bad killen hämta spypåse och där halvlåg jag och kräktes, ville ha fläkt vatten och allt som fanns, men de hade ingen fläkt de jävlarna,,, En av gångerna slog jag till barnmorskan och killen fick hålla fast min hand.. Barnmorskan kände en gång till knappt 20min senare och konstaterade att jag var helt öppen och att bebisen är på väg.. Man ser svart hår och nu var det bara att krysta., tyvärr hinner dem inte ge mig någon smärtlindring för allt går för fort och bebisen vill ut sa dem, så jag får helt enkelt föda utan bedövning, då höll jag på att få panik--. Jag var inte förbered, plötsligt skall jag börja krysta, med all den smärtan,, är dem helt jävla skruvlösa eller vad är problemet?

Jag låg på sidan och höll killen i handen, han kämpade för att hålla mig lugn och andas rätt..
Jag krystade en gång och kände stark tryck där nere, tryckte andra gången och detkändes hemskt… sedan bestämde jag mej för att nästa tryck skall vara det sista någonsin!! Jag tryckte tredje gången utan att göra ett ljud ifrån mig, lugnt men kraftfull och så var det över.. Klockan var exakt 20:15, den 3é april 2012, Lilla Léon var i världen.. Min Kille skriker med förvånad min: -BABY, VI HAR FÅTT EN SON, VI HAR FÅTT EN SoN!!!! Hans min var obetalbart!
Barnmorskorna m.m. berömde mig för att vara förstföderska och ändå föda så snabbt utan någon medicin, jag var som gjord för att föda barn tyckte dem. Men vad faaan jag hade ju inget val och ingen tålamod heller för den saken skull, ..

Detta var en enorm upplevelse och vi har något alldeles underbar framför oss..Strax efter att Léon var hos oss fick vi smörgås och lite bubbel, under tiden vi åt fick jag en mycket fin present av sambon, ett armband som han vet att jag vill ha., han lät de gravera in texten: för varje hjärtslag” och bara vi två vet vad dessa ord har för  betydelse.
Det blev tre dagar på BB tillsammans med sambon och den nya familjemedlem!

Att föda var faktiskt inte såå illa som jag hade förväntat mig.. Men och andra sidan förväntande jag mig verkligen det värsta.. Typ nära döden upplevelse trodde jag det skulle vara men det var det inte riktigt.. även om man emellanåt ville bara rymma ifrån smärtan! Och som alla säger, det var värt varje smärtan, nu har jag min prins här som jag kan få pussa på precis när jag vill och älska gränslös .. Något som kom utav vår kärlek, var som än händer imorgon vet vi var vår skapelse kom ifrån, den kom av ren kärlek och drömmar <3
Tänk att så litet liv kan förändra hela tillvaron och ge saker och ting en annan mening!
Jag är förbannat stolt och jag ser fram emot resan och utvecklingen :)  önskar oss en feeet LYCKA TILL!!!!♥
--------------------------------------------------------------
Vi steg precis in och man försöker mäta värkarna... Sista bilden på min gravida mage! 

Älskling är i världen... GRAAATTIS på födelsedagen Léon♥

far och son <3



Present från sambon.. älsklingsarmband med gravering texr: "För varje hjärtslag"




Jag läste boken "en sorts kärlek" för ett tag sedan och blev stark berörd..
Det är en av de ärligaste och sorgligaste böcker som har skrivits enlig min mening!

En sorts kärlek är en omtumlande självbiografisk roman om Sten och Carmen,
Sten och Carmen är det snygga storstadsparet med ett till synes perfekt liv.
De är båda unga och framgångsrika inom reklamsvängen, de tillhör Amsterdams
innekretsar och är lyckliga föräldrar till en liten dotter. Gott om både pengar och vänner.

Men tillvaron vräks omkull när de får beskedet att Carmen har bröstcancer.
Medan hon tvingas till att byta ut sin bekymmerslösa livsstil mot en evighet av
sjukhusbesök och strålbehandlingar uppför sig Sten sig som den stöttande och
förstående maken, på dagarna - på nätterna blir han desto mer hämningslöst utlevande.

Plötsligt ställs den otrogne rumlaren Sten inför det faktum att hans fru är döende.
Hur ser äkta kärlek ut?  Hur ska en god make vara?

Ray Kluun är född 1964 och bosatt i Amsterdam. 2001 miste han sin 36-åriga fru i cancer.
Kluun for med sin då treåriga dotter till Australien och skrev En sorts kärlek som blivit en
enorm bästsäljare över hela Europa
.

Jag rekommenderar boken väldigt stark men varna för känsliga läsare..
men i vilket fall såg jag att filmen hade kommit ut och jag hade så otrolig höga förväntningar...
dessvärre uppfyllde inte filmen mina förväntningar... visst var den okej men ingenting mot boken..
Ni som behöver något riktigt bra att läsa rek jag "en sorts kärlek"


En Sorts Kärlek

Kommentera

Jag läste boken "en sorts kärlek" för ett tag sedan och blev stark berörd..
Det är en av de ärligaste och sorgligaste böcker som har skrivits enlig min mening!

En sorts kärlek är en omtumlande självbiografisk roman om Sten och Carmen,
Sten och Carmen är det snygga storstadsparet med ett till synes perfekt liv.
De är båda unga och framgångsrika inom reklamsvängen, de tillhör Amsterdams
innekretsar och är lyckliga föräldrar till en liten dotter. Gott om både pengar och vänner.

Men tillvaron vräks omkull när de får beskedet att Carmen har bröstcancer.
Medan hon tvingas till att byta ut sin bekymmerslösa livsstil mot en evighet av
sjukhusbesök och strålbehandlingar uppför sig Sten sig som den stöttande och
förstående maken, på dagarna - på nätterna blir han desto mer hämningslöst utlevande.

Plötsligt ställs den otrogne rumlaren Sten inför det faktum att hans fru är döende.
Hur ser äkta kärlek ut?  Hur ska en god make vara?

Ray Kluun är född 1964 och bosatt i Amsterdam. 2001 miste han sin 36-åriga fru i cancer.
Kluun for med sin då treåriga dotter till Australien och skrev En sorts kärlek som blivit en
enorm bästsäljare över hela Europa
.

Jag rekommenderar boken väldigt stark men varna för känsliga läsare..
men i vilket fall såg jag att filmen hade kommit ut och jag hade så otrolig höga förväntningar...
dessvärre uppfyllde inte filmen mina förväntningar... visst var den okej men ingenting mot boken..
Ni som behöver något riktigt bra att läsa rek jag "en sorts kärlek"


Godkväll!

Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Jag niger och bockar...

Idag är Léon exakt 1 vecka gammal, känns helt galet, att för bara en vecka sedan var
jag på förlossningsavdelningen och krystade och bad om att smärtan skulle försvinna!
En vecka senare sitter vi här, med våran skatt i famnen.. Vi har precis badat han, och han
tappade navelsträngen idag,.. Nu sitter vi här och kollar på
"medans åren går"  nio barn, födda 2010 och man skall följa familjen medans åren går!!


Jag och vår nya familjemedlem på ICA för storhandling...♥

Ljuva kväll ♦

Allmänt 5 kommentarer
Godkväll!

Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Jag niger och bockar...

Idag är Léon exakt 1 vecka gammal, känns helt galet, att för bara en vecka sedan var
jag på förlossningsavdelningen och krystade och bad om att smärtan skulle försvinna!
En vecka senare sitter vi här, med våran skatt i famnen.. Vi har precis badat han, och han
tappade navelsträngen idag,.. Nu sitter vi här och kollar på
"medans åren går"  nio barn, födda 2010 och man skall följa familjen medans åren går!!


Jag och vår nya familjemedlem på ICA för storhandling...♥