Kärleken Är Ett Fenom, Ett Skådespel Utan Scen!

2 kommentarer
Det här med giftemål tänker jag då prata lite om...
 
Ni vet, när man var liten, innan man visste hur världen fungerade och hur ondskan tagit över världen så var man ändå exalterad när någon nämnde ordet "frieri, bröllop,dröm-man, leva lycklig i alla sina dar and the whole stuff" Tror många flickor har  någon gång fantiserat om sitt bröllop, vissa mer andra mindre!, jag drömde om mitt bröllop, eller när jag var car 9 år var jag RÄDD för bröllop, jag hade varit på ett par bröllop, jag grät så hysteriskt i kyrkan att mamma fick alltid bära ut mig, jag grät inte för att det var fint, jag grät för jag trodde på riktigt att en ond man nu har kommit för att ta ´kvinnan från sin familj, jag tyckte helt enkelt synd om kvinnan.. Och nej, där jag kommer ifrån förekommer inga tvångsäktenskap, det är två personer som finner intresse hos varann och då ringer bröllopsklockorna! Där borta var det lite annorlunda hur folk träffades, iaf om man tillhör en församling, så  vi säger nu att man tillhör en församling, och att en man av slump fått upp ögonen för en kvinna som han tror är hans "drömkvinna", han vet då inte vem hon är och om hon har man (som ej visar sig i kyrkan) osv, då är det vanligt att han först tar kontakt med prästen dvs (min pappa)  han berättar då att han är intresserad tav en kvinna från församlingen och berättar i detalj vem hon är så att min pappa kan framföra detta till rätt person, min far framför detta till kvinnan och om hon också är itnresserad av att lära känna mannen så får dem kontakt genom prästen sedan får dem sköta resten själva, och oftast 4-6 månader senare gifter dem sig, jag har alltid tyckte att det är fint på nått sätt.. lite gammaldags över det hela.. I vilket fall så gillade jag aldrig själva bröllopet för attt natten innan innan bröllopsdagen får inte kvinnan träffa mannen på 24th och under den här tiden unnar hon sej tid med sina vänninor och sista natten sover kvinnan ALLTID hos sin mor & far tillsammans med alla vännerna, och familjer & släktingar är uppe hela natten & sköter mat och all stress inför bröllopet, då trodde jag iaf på riktigt att det var kvinnans "sista natt" med med vännerna & familj så jag tog mycket illa vid när själva bröllopet ägde rum i kyrkan, jag var rädd och HATADE männen! Många i församlingen visste om detta och brukade skoja med mej men jag delade dessvärre inte samma humor! 
 
Men med åren förvandlades jag till en riktig typiskt romantiker, detta kom så sent som vid 15års åldern,  jag trodde verkligen på kärlekn och kunde inte vänta till MITT bröllop skulle äga rum, vad jag skulle ha på mej, hur inredningen skulle se ut och vem som skulle stå vid min sida.. jag tittade slut på alla romantiska filmer, i själva livet var jag inte så romantisk, men i filmer, låtar, dikter osv drunknade jag helt hjälplös.. Jag levde för kärleken.. Nästan lite naiv, som sagt, inte när det gällde mej själv, mer att jag TRODDE att  mannen med DET finns därute som jag kommer gifta mig med en vacker dag!   Men så går åren och man tar på sig glasögonen och man ser inte lika suddigt länge, man ser brist på respekt till kärleken.. Man ser att människor har smutsat ner ordet kärlek, Det finns inte längre ett värde i ordet.. folk blir kära höger & vänster, i samma veva började jag ifrågasätta kärleken!

Finns den på riktigt? om den finns, om den känslan dem beskriver på film & musik , varför känner jag aldrig så för nån? varför fattas det alltid nått? ja, idag vet jag ju att jag var för ung & hade helt enkelt inte träffat den rätta vid 15års åldern:), MEN så börjar man även se annorlunda på äktenskap, jag har alltid trott att mor & far alltid ska vara tillsammans, och i Sverige fick jag det tydligt bevisat att det inte alltid är så.. många ensamstående, många skilsmässor och hälften som lever i äktenskap råkar ut för otrohet eller misshandel, herreguuud, gifte inte folk sig pga kärlek? ni förstår att min bild ut äktenskap börjar rasera!  Och där står man idag och jag ställer mig frågan, VILL jag gifta mig en dag?  Jag brukar alltid säga till mina partner att vill du inte gifta dej så har du hittat en perfekt partner.. För bilden av mig i bröllopsklänning är så suddigt att jag inte ens kan se det, fast å andra sidan så flippade jag ur bara tanken på att flytta ihop med nån så kansek är det nått fel på mej, men Jag vet helt enkelt inte om jag vill gifta mig, för som sagt, det  PERFEKTA äktenskapet verkar ju vara ren bluff?! har det alltid varit så? Var jag bara för naiv för att se det som liten?,
 
Människorna & samhället har förstört bilden av "kvinnan & mannen i ett äktenskap", När jag och J förlovade oss så sa jag det, -Tror du på riktigt att vi kommer gifta oss?, kan du se det framför dej? han sa JA oh då svarade jag:  for real,? jag kan inte se bilden framför mig? för mig räckte det med att han visade mig sin kärlek, Jag var nöjd så, vill inte hoppa in i en låtsasvärld, för det är som ett skämt nästan, att försöka se MEJ i brudklänning för giftemål.. Jag tror inte att jag har fått i uppdrag här i livet att gifta mej helt enkelt,, för längtan till den dagen försvann i typ 20års åldern, det var då jag såg den romantiska delen av mig själv (som var en stor del av mig) förvandlas till skepticism där jag ifrågasatte verkligheten vi lever i ! Jag menar inte att jag inte tro på kärleken annars hade jag hoppat över förlovningen eller överhuvudtaget varit i en relation! men jag menar den kärleken som tar dej fram till altaret för att säga JA tror jag inte existerar idag, det existerar endast i en värld där folk är naiva och där det fortfarande finns tro, hopp & kärlek kvar.. Och man ska gärna vara lite naiv för att se det vackra i bröllop & evigt kärlek och det var längesen jag var så naiv.. Jag avundar folk som faktiskt fortfarande är lite smånaiva, inte dem som förälskar sig i var & varannan kille, utan kvinnan som tror att det finns evig kärlek och han finns därute nånstans oh dem kommer gifta sig och leva lyckliga i alla sina dar, för sist jag tänkte så, då var jag en lycklig flickad och var fortfarande oförstörd av livet! Tänk om man kunde vara så oförstörd igen, vad mycket vackert man hade trott existerar.. förut hade jag tänkt: -det  paret som promenerar där i parken, vad viskar dem om? vad planerar dem tillsammans? ska dem rymma tillsammans till prag & älska under det gnistrande mörka stjärnhimmel?  , nu hade jag istället tänkt, mmm, nån av dem är otrogen, eller undra om han misshandlar henne det där svinet, jaa visst ser han ut som ett svin? eller kanskehar båda bara fastnat hos varann av bekvämlighet, romantiskt är inte första tanken längre.. Ja, det är då man vet att man är känslomässig avtrubbad :)! Ändå har man själv inte haft några riktigt jobbiga relationer där otrohet eller misshandel varit en del av problemet, oftast är det våra olikheter som drivit oss från varann , men vart jag än går så ser jag ju, vänner, bekanta, främlingar, alla dem råkar ut för något, något riktigt illa och enas story är värre än den andre, inte konstigt att man sakta tappar hoppet, enda anledningen till att jag har kvar liite hopp om ren kärlek är att jag ändå haft tur med kärleken., Dem som har älskat mig har älskat mig hejdlös och drf undrar jag ibland om det är mig det är fel på, en tänkare blir aldrig nöjd, en tänkare är ett grubbelbarn som ständigt  ifrågasätter andras goda avsikter & motiv..  Hur Fan kan man då gå mot altaret när man tror att allt som nu utspelas är ett skådespel utan scen, en föreställning utan publik?!
 
1 Nathy:

skriven

Hhaa, är det min fina bild som har fått dig på dessa tankar =D?

Jag måste kommentera att när jag var yngre så blev jag livrädd så fort min mamma och pappa påstod att jag en vacker dag kommer bli tillsammans med en kille, gifta mig osv. Jag ba u for real??? När någon skojade med mig om en kille - att jag tyckte att en var t ex söt så kunde jag bli så arg och kände mig så illa till mods att jag nästan började gråta hahaha. Tror att mina föräldrar blev rätt skeptiska under sådana omständigheter ... främst min far=P haha men Hur normalt var det egentligen haha. Först när jag blev 11 så började jag fatta lite mer =P tanken var annars skrämmande ju =O hahah.

Själv tror jag att man kan säga att man har upplevt riktig kärlek när man verkligen är old och när båda helt ärligt kan konstatera att de mestadels har haft det bra ... att det inte har existerat otrohet och annat skit. Tyvärr händer det så sällan numera att man verkligen ibland tvivlar. Det är väl kul att vara sådär halvromantisk tycker jag... Men sådana människor, främst tjejer, som tar sina partners för givet vet jag ej hur de tänker... De ba "vi ska gifta oss, vi ska åldras ihop, vi ska dö ihop bla bla" jag ställer mig frågan vart de har fått det bekräftat... =/ visst ska man vara säker men man bör nog inte announce it... bara go with the flow, engagera dig osv men var realistisk tänker jag...

Svar: haha ja, det var din bild., har ju tänkt skriva om detta tidigare men så såg jag din bild och kommenterade och började sedan mitt inlägg, :DD hahaha!
haha, då vr vi nog lika på den fronten som små, kiillar skrämde fan livet av mej ett tag, just det här med att TRO att dem kidnappar en:)
jomen , jag tänker samtidigt, vi säger att du har haft BIG LOVE, och det inte höll, inte pga otrohet eller misshandel, men pga andra omständigheter, var det inte big love då? förlorar det sitt värde bara för att det inte höll HELA vägen? jag tror inte det, ibland tror jag att man kan avra menad för varann men inte menad för att leva tillsammans.. Jag tror oxå när man är OLD , det är då man kan ta fram minnesbilderna och se vad som var äkta som kanske gått förlorat och vad som var ren önsketänkande osv. ddrf ÄLSKAR jag att analysera och prata med äldre, då menar jag närmare bestämt 60-70åriga, dem har alltid nått intressant att berätta ! speciellt ääldre svarta herrar med sin pipa &hatt har jag sån respekt för, ahaha dem om nån har viisdomens ord tycker jag:)
Egoqueen

2 Nathalie:

skriven

Hmm, jag tror att det som avgör vad som är en big love är människans egna tolkningar samt uppfattningar av kärlek. Har man ett sådant sätt att vara att man t ex inte lever med förhoppningarna att man kommer vara med någon livet ut och träffar flera personer och bland dem finns det en som verkligen var speciell, så tror jag säkert att den relationen kan anses vara en riktigt stor kärlek för den personen/de personerna även om de inte var tillsammans tills döden skilde dem åt.

Jag tänkte på livslång kärlek när jag kommenterade inlägget =P För min idealbild är ju att åldras ihop om Gud vill haha... men tja, vad riktig kärlek egentligen innebär beror väl på individens uppfattning skulle jag tro? =O

Haha, jo att snacka med äldre människor kan vara lärorikt på flera olika sätt =D kul när man möter en sådan som berättar en massa saker på ett intressant viss!